.emmabresch.

Hur kan man fortsätta leva när ens liv rasar under ens fötter?
Utan att du kan göra något åt det.
Utan att någon kan göra något åt det.
Ibland är det bra tror jag, att vi får vår styrka att fortsätta,
men ibland hade jag önskat att de som lider bara kunde få somna in.
Hur känns det att bli tvingad att föda något som man vet att man aldrig kommer kunna älska?
Och hur känns det att födas, när man vet att man aldrig kommer bli älskad?
Är det då värt att slita ett helt jävla liv, för att få känna skam och aldrig få uppleva kärlek?
Jag är så jävla glad att jag lever det liv jag gör.
Även om mycket inte alltid är en dans på roser.
Det kunde ha varit värre.
Och hade det varit det är jag inte säker på att jag hade velat leva.
Jag beundrar människor som ändå gör det, men jag sörjer också med dem.

~~ Den finaste solen,
     det vackraste minnet.
     Den ljusaste tiden,
     den friden i sinnet.

     En ängel bland molnen,
     som stärker min svaghet.
     Ett bland stjärnor,
     som tänder hopp.

     Vinden som blåste,
     som smekte din kind.
     Den vinden torkar min tår,
     ger känsla att förnimma.

     Det vackraste molnet,
     den finaste stjärnan.
     Det finaste minnet,
     den tyngsta av sorg.~~