.emmabresch.

På bussen in kände jag imorse hur tårarna var nära till fall. Den sorgliga boken jag börjat läsa handlar om Ulrika och hennes kamp mot den svåra sjukdomen, och hennes berättelse får nog ingen att bli orörd.
Hennes berättelse får mig verkligen att tänka till. Hon berättar hur hon höll allt inom sig för att inte skrämma iväg människorna hon älskar. Hur rädd hon var. Många gånger är jag rädd att mamma håller inne med förmycket. Jag önskar att hon bara kunde göra något som får en att reagera på att hon inte är frisk. Men aldrig. Hon visar nästan ingenting. Jag vet att hon tror att hon gör det för att skydda oss, men egentligen tror jag att hon försöker skydda sig själv. Det är svårt att ha någon i familjen som är sjuk, och som förmodligen aldrig kommer bli helt frisk. Till en början har man svårt att inse vad som händer runtomkring en. Man kan inte påverka något. Men sen vänjer man sig vid det, och som allt är nu känns det nästan normalt för oss. Men det är de narturligtvis inte, inte för henne och egentligen inte för någon av oss. Men med tiden blir det både lättare och svårare att leva med en sjukdom.
Men jag har lärt mig att hoppet är det sista som lämnar en människa, och utan hoppet hade det varit meningslöst att leva.