.emmabresch.

Idag hade vi så kallad "projektdag"  vilket som innebar ungefär som det låter. En dag att att spendera till sitt projekt. Så Emelie, Linn och jag åkte in till K-stad och tillbringade några timmar i ljudstudion tillsammans med Calle och André, vilket som var mycket trevligt. Efter de gick vi upp till fotostudion där Linn fick ställa sig framför kameran och posa lite för oss. hihi. Jag tänkte även vara duktig idag och att gå hem från stationen istället för att ta bilen. Det resulterade i att det blev väldigt mörkt väldigt fort och att blåsten nästan tog överhand över mig på den stora vägen. Väl hemma blev det käk och sen har jag putsat fönster och nu återstår lite tv-tittande innan jag ska krypa ner under det varma täcket.

Ciao.

Man kan inte lova någon att man alltid kommer finnas. Man kan inte lova någon att man aldrig kommer försvinna.
Hur gärna man än vill så går det inte. Jag har precis återvänt till verkligheten efter att ha legat under mitt täcke med Frida och stängt världen ute för en stund. Vi har gömt oss, både för oss själv och för verkligheten. Men det går inte att gömma sig, det går inte att fly. Jag slösar hellre pengar än att spara och vänta på något som kanske aldrig kommer. Vi ska se till så att vi är glada och nöjda med varje dag och skulle olyckan nån gång vara framme så ska vi dö lyckliga. Verkligen något som är värt att tänka på. Nej nu ska vi se på en tecknad film och bara vara.

Åter igen dags för en uppdatering här då. Åå. Ett tag var jag så bra på sånt här. Nu är jag kassare än kassast. Men det får ni stå ut med. Idag har det blvit lite fotande i studion och sen bilkörning med Emelie och därefter Grey´s vilket som vi ikväll var väldigt taggade på och slutligen Fråga Olle. :) Hunnits med mycket mys. Jag var ju tvungen att dra lite på smilebanden när jag läste Emelies och Linas blogg innan idag. Sen strax därefter kommer jag på mig själv med att låta som en 60 åring. Ja hugeda mig, vart är vi på väg? Tiden går i rasande fart och det känns knappt som man hänger med i svängarna. Kanske är det bäst? Jag vet varken ut eller in, men en sak jag vet är att Emelie gillar att åka bil med mig. Det gör henne så glad :)
Måste bara tillägga att igår kväll när vi kom ut från hennes hus säger hon till mig
; Ser du vad fint dom har gjort med Eiffeltornet? Hon ler.
jag tittar förvånat upp och ser hur fint dom har gjort med "VATTENTORNET" haha och tänker
; den dag det finns ett Eiffeltorn i Osby lär jorden ha gått under.
Emelie undrar genast vad hon fick Eiffeltornet ifrån och skrattar, och även fast man är över 18 kan man fortfarande önska att vissa saker var annorlunda. Precis som man gjorde när man var barn. :)

Tjing på er!

ja jag vet att jag är dålig på att uppdatera, men så här är det. Att antingen så händer det ingenting som är "värt" att berätta om eller så händer allt så man inte kan få ner allt här. Denna helgen har väll i princip varit en sån helg där jag har haft fullt upp hela tiden. Känner mig inte ett dugg utvilad, vilket man egentligen ska vara på söndagen. Men säg finns det någo som någonsin varit utvilad en söndag? Knappast. I fredags åkte vi till Qpoolen, för att se på fotboll. Fullt så mycket ös som vi förväntat oss var det ju inte riktigt och när sista matchen var slut stack vi till McDonlads och käkade glass :) I går var jag hemma hos Ida och kollade High school musical och eldade. Sen drog vi efter långt och länge till K-stad med emelie, anton och olof för att se på bio. Solstormen. Ingen höjdare om jag ska vara ärlig. mer sjuk typ. Idag skulle jag umgås lite med Jenny var de tänkt. Får väll se om hon vaknar någon gång, och ikväll blir det mer jobb med mina projekt tjejer eftersom vi åter igen ska in i studion imorrn :)

Idag har varit en dag full med överraskningar. Det hela började med ett sms vid halv sju, stånk och stön.. Att personer inte kan låta en få sova när man har sovmorron tänkte jag. När smset är färdigläst somnar jag om och är lycklig över att det inte är jag som har drabbats av maginflensa. Vid halv nio vaknar jag till igen och känner att jag måste skicka ett "krya på dig" sms innan jag stressar för att hinna med bussen in till Kristianstad. När jag upptäcker att klockan är halv 10 rusar jag ut genom dörren och ser att bilen är full av frost på rutorna. Fan också, tänker jag och sliter upp dörren och sprayar med mitt superspray som Niklas köppt. Och vipps så är all frost borta. Sjuktbra tänker jag och får igång bilen med ett brum. Vid stoppskylten utanför mitt kör bussen förbi mig och jag tänker att nu är det kört, men ger mig inte utan kör lite olagligt snabbt och hinner konstigt nog med bussen och dessutom hinner jag få till en ganska skaplig pakering.  Väl framme i Kristianstad konstateras det att det var fullt onödigt att jag åkt in och Lina och jag fortsätter ner mot tågstationen för att ta tåg till Hässleholm som i sin tur är inställt under hela dagen.. Surt tänker vi och går tillbaka till resecentrum där en buss till Hässleholm ska avgå om 30 minuter. Vi sätter oss och väntar och hoppar sedan på den skumpande bussen.. Som skulle visa sig bli den segaste bussresan på läääänge. Vi åker igenom alla konstiga små orter som man aldrig annars passerar och plötsligt befinner vi oss i Vinslöv.. Och då bara måste jag tänka på "Plötsligt i Vinslöv" Och le lite. Dock ser jag ingen av personerna som medverkar i den filmen :(  Vi hoppar av bussen, får stå och frysa, hacka tänder och få pytteskinn lite här och var innan vi tillslut kan hoppa på stadsbussen ut till John bauer, där Linn och hennes trevliga lärare väntar förväntansfull på oss. Efter ett litet möte om vårt projecktarbete verkar de nöjda och vi kan återvända till tågstaionen. Där möter vi en sjuk Bea, som har feber och en taskig förkylning. Där efter kommer vi på att Ida inte är med tåget och ringer och skäller ut henne, varav hon inte vågar annat än att bjuda hem oss på lite fika :) När vi anländer i Osby ska Linn och jag ha lite race, tänker vi och jag och Lina hoppar spända in i min bil och låter Linn köra först.. Till min och Linas stora besvikelse kör hon lungt och fint och raka vägen till Ida. Jaha tänker vi snopet och kör sansat efter. Väl inne hos Martinsson är det svinkallt och det blir vårt jobb att få igång brasan, så att de ska slippa frysa hela natten. Det bjuds på negrar och sen blir de race i mörkret och nu sitter jag här och funderar på ett varmt bad, hade ju suttit mer än fint en sån här kylig höstkväll.
Där har ni min dag, in i minsta detalj :)

Så där ja, detta var mitt försök till att styla till min blogg lite grann, inte för att jag vet om jag lyckades speciellt bra men tid tog det så nu får det minsann vara så. Idag har jag inget speciellt för mig, har kollat på Idol och tänkte dra igång en film nu innan det är dags att sova. Imorron väntar jobbet igen och det är nästan så jag längtar lite. Känns som jag inte har gjort något vettigt denna veckan förrutom att besöka Lunds universitet. Funderar därefter på att ta tåget imotsatt riktning från Osby och istället ut till Sölvesborg. Saknar huset, och familjen. Ja, vi får väll se vart vinden bär mig. En farsdag present har även inhandlats idag, och med lite hjälp av Natalie på Annorlunda rum resulterade det i något riktigt fint. Blev nästan lite avundsjuk på pappa ;) Har även fikat med Lina idag och dessutom hunnit träffa Linnea. Regnat på mig har det också gjort, tur att man har bil, som förmodligen snart har startat för sista gången. Drar mig för den där jäkla besiktningen..
Så Emelie, där har du min blogg uppdaterad och klar. Läs och njut :)
Ciao.

Jag hittade min gamla låda på vinden, idag när jag städade. Den som innehåller alla minnen från de senaste tre åren. Det var både roligt och jobbigt att öppna den igen efter några år. Jag hade helt glömt vad jag hade stoppat i den. Där låg brev och kort, foton och biljetter till konserter, min dagbok och en ängel. När jag började kolla igenom allt, blev det jobbigt. Tänk att vi gick igenom så mycket svårt. Så små, så omogna, och så lite vi egentligen visste om världen då. Så rädda vi var. Så rädda vi fortfarande är. Vi var med om något som man i den åldern inte ens ska behöva tänka på eller ens veta om. Det känns inte som det är vårt liv. Det är någon annans. Det är inte jag som har skrivit alla dessa hatfulla ord. Så sorgsna, så kärleksfulla, så rädda och så mäktiga ord som fortfarande sitter här inne. Jag kommer ihåg hur jag mådde när jag fick veta. Hur alla blev förändrade. Hur alla var på sin vakt. Hur ingenting längre var sig likt. Frida var så liten.. Hon förstod inte lika mycket som jag, även om jag önskat att jag inte heller hade förstått. Men jag var äldst och skulle veta, skulle skydda och trösta. Nu i efterhand kan jag önska att jag hade fått vara äldre, allt hände när jag var i en tuff ålder och jag hade kanske kunnat hantera det annorlunda om det hade hänt nu. Det är nu allt har kommit ikapp mig, det är nu jag förstår vad jag var så nära att mista. Det är först nu jag har tillåtit mig själv att börja läka. De som står mig nära märker ibland enorm skillnad. På den jag var och den jag är nu. Cancer är inget man leker med, jag vet det. Rädslan för att den ska komma tillbaka och inte gå att bota kommer alltid att finnas inom mig. Med tiden kommer den kanske att minska, men den kommer alltid att finnas där, den har gjort sig påmind för alltid. Och så mycket skada den har gjort. Skador som aldrig går att fixa. Hur mycket medicin man än proppar i sig. Att tiden läker alla sår, kan jag inte hålla med om. Inte än. Men jag hoppas att jag en dag kanske kan göra det. När du blev sjuk, försvann min rädsla för döden. Och alla de gånger du skulle strålas och jag tänkte att om du skulle dö, skulle jag dö. Men jag vet att det inte är sant. Jag hade fortsatt leva, för din skull och för att föra ditt minne vidare.
Mamma jag älskar dig, och jag lämnar aldrig din sida.

---

Cover my eyes
Cover my ears
Tell me these words are a lie
It cant be true
That I'm losing you

The sun cannot fall from the sky
Can you hear heaven cry
Tears of an angel
Tears of an angel.

Stop every clock
Stars are in shock
The river will flow to the sea
I wont let you fly
I wont say goodbye
I wont let you slip away from me.